Sagan om Vandringsleden

Glada i hågen gav vi oss iväg till Tavelsjöleden igår. Vi var smarta och hade två bilar med oss, och ställde den ena där vi skulle sluta, dvs vid Tavelsjöberget, och den andra där vi skulle börja, dvs vid ”där-bortom-Forslunda-gymnasiet-vars-namn-jag-alldeles-glömt-bort”. Det var en väldigt fin dag, soligt och varmt, men ändå blåsigt, och i början av turen hittade vi även ovanstående benämningshumor. Berget i bakgrunden heter Börsberget. Det finns ett ras där. Logisk namngivning när den är som bäst.

Vi hade med oss matsäck, frukt, godis, kakor och vatten. Sandra var rutinerad norrlänning och hade även med sig Mygga. Jag var mindre rutinerad och hade inte med mig solskyddsfaktor. Jim var kanske den som hade behövt solskyddsfaktorn mest. Alla tre var dock utrustade med glatt humör, och tänkte att turen vi skulle gå inte var så lång. Runt två mil, kanske inte ens det. Klarar vi lätt.

Första lunchrasten avklarades. Fortfarande pigga och glada. Andra rasten tog vi på en badplats vid Hissjön, där kakor blev mörtmat. Lärdomarna vi drog under dessa två raster sammanfattas enligt följande:

  • Ta med en för ändamålet avsedd skräppåse.
  • Ta med toapapper.
  • Ta med handduk och badkläder.

Efter badplatsen kom ökenvandringen. Sand, sand och åter sand. Och hetta. Och raksträcka längs med en kraftledning. När leden återgick till skogsstig kändes det som att ingenting kunde besegra oss nu!

Men av någon anledning började vi misstänka att skyltarna med avstånd inte riktigt stämde med den dragna leden. Att det var 15 km till Tavelsjö två gånger med åtminstone 3 km’s mellanrum tyckte vi var lite småunderligt. När sedan kartorna med här-är-du-markeringar började dyka upp började luften gå ur. 15 km my ass. Vi saknade alla stegmätare, något som vi kompenserade med att testa hur många steg som togs under en minut, och göra ett snitt. Hur mycket det blev? Cliffhanger!

Under en etapp i finskogen, med en massa lämningar från inlandsisen/jättarna, började vår lilla grupp bli tyst. Det är ett lite farligt tecken, då vi gick enligt devisen att ”så länge vi skrattar och ler går det bra, om någon börjar gråta blir det värre”. Alltså tog vi en paus där det blåste lite grann, så vi slapp myggen, och fick en välbehövlig energiinjektion. Efter denna tredje paus började jag ransonera lite med mitt vatten. Fantasyäventyret hade börjat. Soundtracken likaså. Tyvärr blev det mesta soundtracket Uti skogen där vi bor med Slew. Ingen av oss kunde dock mer än refrängen. Blev kanske lite enahanda, men den satte sig ordentligt på hjärnan.

Vi fortsatte vandra. Jag började känna av att vi gått rätt långt, och både ben och balans var inte som de brukar. Jag trampade snett några gånger, och slutade därmed även att hoppa på stenar och titta vart jag satte fötterna. När vi hade vandrat lite till hjälpte inte det, utan jag trampade snett på en sten, föll och slog upp ett hål på mina jeans. Som tur var blev det inget blodvite. Än. (Och jag fortsätter med mina fantastiska cliffhangers!)

Vandringen fortsatte. Våra skratt blev i ärlighetens namn lite galghumoristiska, men vi var fortfarande vid gott mod, trots att benen började känna sig lite möra. Den smått sarkastiska humorn var i toppform när vi fick syn på kartorna med här-är-du-prickarna, i kombination med vägskyltar med kilometerangivning, men att ge upp fanns inte på kartan, trots förslagen att gå ut på vägen och lifta till den väntande bilen.

En till matrast. Vi beslöt att spara kanelbullarna som Sandra haft med sig till det sista stoppet.

Vandringen fortsatte. Sandra och Jim hade sedan länge gett upp sina lövruskor, men jag tyckte min var alldeles utomordentlig till att vifta bort flygfän med. Särskilt när det började gå mot kvällstid och vinden mojnat. Jim gjorde ett försök med en improviserad vandringsstav, men gav upp. Efter ett tag började vi komma till början av Tavelsjön, med en massa fina torp och sommarstugor däromkring. Man kanske skulle kunna anta att när vi kommit till Tavelsjön skulle vi snart vara framme. Det är ett felaktigt antagande.

En spontan paus som mest bestod i att vi allihop la oss på marken en liten stund, samt drack vatten och åt goda kakor gav energi att fortsätta.

Vi fortsatte till några småsjöar/tjärnar, och önskade oss en båt (kanske mest Sandra) vid den första, fascinerades av bävrarnas avverkningsområde, och jag tog ett fotbad vid den andra sjön. Det var fint och idylliskt. Och riktigt varmt i vattnet.

Tillslut kom vi till en skylt som sa att det skulle vara 400 meter till rastplatsen på berget innan Tavelsjöberget (jag är dålig på att komma ihåg namn, det började på V, minns jag), och sedan 2 km till Tavelsjöberget. Vi hade sedan länge slutat tro på skyltarna, och detta bevisade att vi hade rätt. Vi kom aldrig till bergets utkiks- och rastplats. Förklaringen kom vid nästa karta. Vi hade lyckats ta en genväg. Det kändes inte som om vi missat något just då.

Efter lite fler steg och lite mer uppför kom vi så äntligen till Tavelsjöbergets rastplats. Hurra! Goda kanelbullar, kakor, mandarin och vatten. Glorious! Vi kunde också se ner till parkeringsplatsen. Vi ansåg enhälligt att den kortaste, snabbaste och brantaste vägen nedåt var den vi skulle ta. Soundtracket till denna nedstigning blev passande nog Rulla, di rulla, di rulla, di rulla…. Ingen av oss rullade hela vägen ner. Blodvitet kom av att Sandra rev upp sitt knä på en vass utbuktande sten. Humöret var det inget fel på. Skrattet gjorde tvärtom att vi stannade upp ibland, och konstaterade att vår drog för dagen var frisk luft, samt myggornas gift.

Väl nere från marken började Sandra springa sista biten till bilen. Jag och Jim följde hennes exempel den allra sista biten. Hade vi klarat det så långt gick det faktiskt inte för sig att inte avsluta på topp. Det kändes bra! Och jag har nog aldrig uppskattat bilens genialitet som fortskaffningsmedel som då, må så vara att det inte är särskilt miljövänligt.

Vi snittade stegen på c:a 105-113 steg per minut. Vi avrundade till 100 steg/min för att dels ta hänsyn till våra raster (som förvisso var ganska korta per gång), men också för att underlätta räknandet. Vår vandring tog oss 9 timmar, ganska exakt. 54 ooo steg, i snitt. Om varje steg var 54 cm långt (tror att vi räknade med den längden, med miniräknare) gick vi 27 km. Inte så konstigt att denna dag varit slö och träningsvärkande!

Men det var värt det, som vi konstaterade när vi skiljdes åt igår. Men en mil till hade vi inte klarat. Så den sista lärdomen att dra inför framtida vandringsledande är att det kan vara bra att dela upp sin tur på några dagar, och ta med sig sovsaker. Och det lär nog bli av fler gånger. Med nya skor som inte har hål genom sulan på fyra ställen och släpper i sömmarna.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Livets skola

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s